Om boken: 2017 / Detta verk skapades i linje med den civilisatoriska inställningen till historien, även om Francis Parker Yockey, efter O. Spengler, ansåg civilisationen ett sent skede i utvecklingen av någon kultur som den högsta organiska formen, begränsad genom sitt ursprung och utveckling till ett specifikt geografiskt landskap. Den dynamiska utvecklingen av Spenglers idéer, förstärkt av den brådskande politiska situationen (andra världskriget), i det nya kölvattnet av vilket boken skrevs, gör läsningen av den till en dramatisk upplevelse. Textens skarpt polemiska karaktär, liksom det intresse den förtjänar, förklaras delvis av att dess författare representerade den förlorande sidan i 1900-talets globala politiska och kulturella konfrontation, oavsett det faktum att boken postulerar oundvikligheten av ytterligare politisk konfrontation mellan existerande kulturgemenskaper, såväl som gemenskaper som, enligt författaren, står utanför kulturen, hennes statsvetenskap och ideologiska insikter är extremt relevanta ur det nuvarande 2000-talets historiska perspektiv Det är meningslöst att kritisera den här boken. Och inte för att det är ovetenskapligt, utan på grund av att de frågor som tas upp i den, till exempel kulturens patologi som en levande superorganism, åtminstone är otillräckligt studerade eller tystas ner av liberala skäl. Boken riktar sig till de bredaste kretsen av läsare som inte är likgiltiga för politik, och även för mänsklighetens öde som helhet.